Genever Lyrics

Jag och horan är framme i stugan. Ända sedan jag en vardag för många år sedan upptäckte stugan så har jag haft känslan av att jag kommer att begå onda gärningar här. Medan hon ligger bunden på stugans kalla trägolv så står jag utanför och andas av den friska kyliga luften.

Hon är totalt utmattad, det senaste dygnet så har hon inte ens gråtit men jag är harmonisk och tänker göra upp med livet. Under natten som var så föll den första snön och den ligger fortfarande kvar. Jag ler för mig själv när jag tänker på hur vackert det är med blod i snö. Min kontakt med flickan började med brev. Åh!

Jag skrev henne ofta och så passionerat så jag kunde knappt tro att orden kom från mig själv. Vad jag lurat henne!

Jag tänker på de försiktiga, blyga svaren som hon i början sände mig och fylls med nostalgi. Jag går in i stugan och sätter mig ner och bara tittar på henne. Hon är sårbarheten själv och nu vet jag hur rädsla blandat med upphetsning doftar.

Hennes ögon uttrycker smärta och förtvivlan men hon har inte mod ens att röra sig. Jag vet att kräket kissat ner sig och snart kommer väl avföringen? Mitt enda syfta är att hon skall dö.. Men jag tänker inte stjäla hennes liv - den äran skall skogen få. Jag klappar henne på huvudet och talar lugnt om för henne att jag tänker låta henne gå och medan jag skär loss repen ser jag en glimt hopp i hennes ögonvrå. Men innan hon tillåts lämna stugan med plågoande och stank så skär jag ett måttligt djupt snitt i vardera av tösens fot sulor. Från stortå till häl.

"Gå nu!"

Hon går skyndsamt småhaltandes ut i skymningen och försvinner. Jag tror inte hon når ända hem. Jag sätter mig ner och lyssnar till brasans sprakande och sprättande, tar ett drickeglas med Genever och känner vällust och behag spridas i hjärta och kropp.

Ser ut genom fönstret och iakttar norrskenet som spelar. Undra om det går att spåra henne i morgon bitti? Annars kan jag väl lukta mig till henne.

Ha, ha, ha!